Helgerna har fått en helt annan betydelse sen vi fick barn. Redan under graviditeten lugnade så klart både Anton och jag ner oss en hel del men sen lillprinsen kom så är det oftare lugna helger än det är vilda. Visst kan vi inte gå ut på var sitt håll på samma sätt längre men det är som att vi njuter av varandra på ett helt annat sätt. Vi vill passa på att träffas och mysa så mycket som möjligt för i veckorna är vi båda så trötta och har en massa måsten.

Jag trivs mycket bättre med livet så som det är nu. Visst kan det vara kul att festa ibland men det är ju inte kul att göra det varje helg.. Många som jag träffar i min ålder säger att det måste vara roligt att ha barn men att de inte är "klara än". Vadå klara än? Jag är inte heller klar. Jag har ett helt liv att leva och massor kul och spännande att göra. Livet tar faktiskt inte slut för att man skaffar barn, i mitt fall var det snarare tvärtom. Jag menar inte att jag gör rätt som skaffar barn vid 20. För mig var det rätt men för många är det inte det. Jag kan förstå de som säger att de inte riktigt är redo, att de behöver tid för att känna sig mogna nog, det är skillnad på att känna sig redo och känna sig klar..

Vad måste man egentligen göra för att bli klar? Vad jag har förstått så måste man pluggat och varit iväg på minst en långresa på ett par månader. Det är väl egentligen det som verkar viktigast, att man rest. Man måste varit ute på äventyr. Testa ta hand om en liten bebis. Varje dag är ett äventyr och jag lär mig mer om mig själv av honom än vad jag skulle göra på ett helt år i Asien. Visst vill jag också resa och se saker, självklart men jag har inte så jäkla bråttom. Jag reser gärna med mina barn, det ska bli jätteroligt att visa dem (förhoppningsvis så blir det fler än en) världen. Sen vill jag resa när mina barn är vuxna, det kommer bli så mycket enklare då.  De som reser i 20-års åldern får ta det jobb de får, går inte att vara kräsen sen oavsett om de trivs eller inte så måste de jobba som idioter och ta så många timmar de kan få för att kunna spara så mycket som möjligt. Det betyder att det måste snålas ordentligt i ett par månader, kanske ett år för att kunna vara iväg så länge som möjligt. När de sen kommer hem så måste de leta boende och jobb igen.

Jag kanske är dum men jag tycker att det känns mycket lättare att ha säkerheten i form av ett fast jobb och en hyfsad ekonomi. Kunna ta tjänstledigt, åka iväg ett tag och sen komma hem till samma liv och trygghet som man lämnade. 

Men återigen, det är vad som är rätt för mig.

Jag vill bara att alla ska tänka över det där med att bli "klar". Barn är inte ett hinder, även familjer kan resa jorden runt..

ta hand om er!

Skrev ett inlägg för några dagar sen men internet krånglade så det sparades aldrig och tur var kanske det. Det var bara deppigt iaf.

Jag har känt mig lite nere de senaste dagarna. Det är galet hur mycket vädret påverkar hur man mår. Bara för att det nu är grått och mörkt ute så känns det som att det även är det i mig...

Jag har nu allt jag nånsin önskat mig, jag borde vara världens lyckligaste. Jag borde njuta av all kärlek, alla skratt och alla fina stunder som jag får varje dag. Jag borde men jag vågar inte. Jag är så rädd för att jag ska förlora allt det fina så jag börjar tänka för mycket. Tankar om att jag inte räcker till, att jag borde vara så mycket mer. Att jag är ett enda stort fel i ett annars helt underbart liv.

Min osäkerhet gör att jag sätter press på mig själv och en människa kan omöjligt vara allt jag skulle vilja vara. Anton är värd det bästa och då vill jag vara det för honom. Tanken på att han kanske älskar mig även om jag inte ser ut som en supermodell och inte alltid orkar vara snäll, pigg och glad finns liksom inte. För mig är ju han perfekt, alltså alldeles för bra för mig så jag måste anstränga mig så han inte kommer på det och sticker.

Egentligen, någonstans långt inne så vet jag förstås hur idiotiskt det låter. Vi bor ihop, vi har ett barn ihop och vi har köpt hus ihop. Han skulle ju aldrig vilja ha allt det där med mig om han inte älskade mig men den här jävla hösten och mörkret som den drar med sig tar bort all logik.

Jag tvivlar även ibland på att jag är en bra mamma till Svante. Något jag egentligen vet att jag är. Han är min lilla prins och det är helt omöjligt att förklara hur mycket jag älskar honom ändå så får jag för mig att jag borde vara så mycket mer för honom.

pust, den enda som sätter press på mig är egentligen jag själv. När ska jag bli nöjd egentligen? När ska jag förstå att jag inte är mer än människa och att även mina dygn bara har 24 timmar?

Sen en tid tillbaka har jag varit trött

Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till 

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är 

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort

Idag är en sån dag då jag känner mig som världens lyckligaste. En sån dag då jag skäms för de dagar då jag mår dåligt och tycker synd om mig själv.

Jag har ju allt jag nånsin önskat mig, trygghet.

Jag har en familj bestående av en fantastisk sambo och världens finaste lilla son. Jag har underbara vänner, föräldrar, bror, mor-och farföräldrar som älskar mig. 

Nej, jag har ingenting att gnälla om ändå hittar jag ibland mig själv långt in i mig själv med tankar som snurrar och får mig att tro att jag inte är nånting värd. Att jag måste ändra på mig innan Anton ser mina fel och sticker. 

Idag förstår jag hur idiotiska de tankarna är. Jag tänker ta vara på varenda minut som jag känner som jag gör just nu. När som kan det hända något som får mig att tänka och känna helt annorlunda, just därför tänker jag njuta så länge det varar.

Saknar Linn idag. Hoppas du har det bra stumpan, var rädd om dig! Bara två månader kvar nu, sen är du hemma igen :)

Nu ska ju Linnea och Johan också snart åka och de ska vara iväg så mycket längre. Kommer kännas så konstigt. Därefter är det Sara som åker :( Längtar så till våren, då alla kommer tillbaka till vår lilla skitstad.. 

Hösten eller snarare vintern (hösten glömdes ju tydligen bort i år) har precis börjat men jag är redan trött på den. Jag vill att det ska bli ljust och varmt igen!

Nu är ju snart oktober slut iaf, då börjar den värsta månaden på hela året november men i år har jag lite att se fram emot i november. Lasse kommer till Karlskrona! Därefter blir det inflytt i huset och sen kommer tiden förhoppningsvis bara springa iväg :)

Jag mår inte så bra idag, börjar bli förkyld eller nåt antar jag så jag tänkte att jag skulle spendera hela dagen på soffan. Strax efter att Anton kört till jobbet gick jag in i vardagsrummet och såg en enda stor röra. Jag kan inte riktigt slappna av när det är så stökigt runt omkring mig. Så nu sitter jag här på soffan och tittar på kaoset och önskar att jag hade orken att plocka upp lite så att jag skulle kunna lägga mig och sen bara titta på tv resten av dagen. Får se om jag får ett ryck sen och röjer undan lite..

Tur att Svante har en bra dag idag iaf. Han ligger just nu och leker under babygymmet. Så härligt att höra honom prata och skratta. Min lilla prins, hur klarade jag mig utan honom förut?

Nu ska jag försöka vila lite för nåt säger mig att lillprinsen snart kommer tröttna på att leka själv...

Då var det dags igen, en ny blogg. Jag vet inte hur många jag skapat, skrivit några inlägg för att sen bara struntat i eller glömt bort. Jag har lovat mig själv att det ska bli annorlunda den här gången. Lusten, orken och behovet av att skriva kommer tillbaka allt oftare och då behöver jag ha någonstans där jag kan få ur mig allt.

Jag valde ju egentligen sämsta möjliga tid att skriva första inlägget. När snurrar tankarna som mest? Jo, på natten och när man är ensam. Alltså borde jag vänta till i kväll med att skriva, då det  är ljust och Anton har kommit hem. Jag borde vänta, jag borde bara stänga ner och sova ändå sitter jag här..

Svante har precis somnat om. Verkar som att han saknar Anton lika mycket som jag gör. Han brukar somna tidigt, vakna en gång på natten och äta och sen somna om direkt men i natt har han ätit tre gånger och kommer aldrig riktigt till ro. Han somnar till några minuter och sen börjar han snurra, sträcka och gnälla. Märkligt att han märker minsta lilla förändring så. Han vill ha rutiner, göra samma sak varje dag.

Dagen har, som tur är gått jättefort. I morse åkte Anton till Malmö och jag till Bräkne-Hoby. Var så kul att träffa Linnea igen. Kändes precis som förr, trots att så mycket har förändrats. Jag har saknat att känna så, som att jag fortfarande är jag. 

Anton kommer inte hem från Malmö förrän idag på eftermiddagen. Jag vet, det är bara en natt men när det är Anton det handlar om så känns en natt som en hel evighet. På dagarna håller man ju sig sysselsatt så de går ganska fort men finns det något tråkigare än att gå och lägga sig ensam?

Jag måste verkligen försöka sova lite till innan lillprinsen vaknar igen och vill leka..

Jag lovar att skriva snart igen och förhoppningsvis kommer det inlägget vara mer givande än det här :)   

ta hand om er!