När jag var 13-14 år lurade jag min mamma att jag var gravid. Jag ville bara se reaktionen. Till skillnad mot många andra mammor jag vet så tittade hon på mig och sa lugnt "ja men då får vi väl lösa det här då". Därför kändes det inte så svårt att berätta när det var på riktigt några år senare. Jag tror att många i min familj var förvånade över att det dröjde tills jag blev 19 innan jag blev mamma. Jag ansåg mig nog vara redo långt innan. Nu i efterhand kan jag ju se att visst, jag hade klarat av det men finns det verkligen något annat val? Jag var inte redo som 16-åring, var jag ens redo när jag var 19? Blir man någonsin redo? En bebis är ju lätt, faktiskt. Trots sömnlösa nätter och skrik så är det ganska lätt i jämförelse med ett lite större barn. Kolik är riktigt jobbigt när man är i det, mjölkstockning gör jätteont, det blir gnälligt när tänderna kommer och det är jobbigt att torka bajs, kiss och kräk hela dagarna men det går över. Med bebisar är det hela tiden perioder som går över av sig själva. Större barn däremot, givetvis kommer det perioder där också men mycket handlar om hur vi som föräldrar har uppfostrat våra barn. Det kan vi inte skylla på någon period och vi kan inte heller förlita oss på att det går över av sig självt. Det har varit dagar då jag tänkt "är alla barn skitungar emellanåt eller är det bara vi som har misslyckats?". Det är en otäck tanke, att ha misslyckats.

   Sen jag blev gravid första gången har jag tänkt att det inte är bra att läsa för mycket om förlossningar och barn. Det blir aldrig som man tänkt ändå. Jag vet mammor som hamnat i lättare förlossningsdepression eftersom det inte blev som de hade planerat och tänkt under och efter förlossningen. Ändå kommer jag nu på mig själv med att läsa om olika sätt att tackla olika situationer med barn. Jag är som en svamp som suger i mig så mycket som möjligt MEN jag tar det inte på för stort allvar. Jag läser det jag kommer över men struntar i sådant som jag inte tror på.

Hur gör ni? Har ni en plan för uppfostran eller tar ni det som det kommer?

   Misslyckad mamma eller bara en 2-åring som testar gränser?

Nu känns det som att jag äntligen börjar bli människa igen. Har varit ett par slitsamma dagar. Barnen har inte varit nöjda med någonting så dagarna har mest bestått av gnäll vilket lätt ger huvudvärk efter ett tag.

Visst är det konstigt att mitt "mammasjälvförtroende" helt hänger på barnens humör?De senaste dagarna har jag känt mig som världens sämsta mamma, jag har ansträngt mig och gjort allt i min makt ändå har de bara tjurat, gnällt och varit arga. Idag däremot har jag känt mig lite som en supermorsa. Vi har lekt och busat för fullt, städat lite, ätit lunch, ja allt har bara rullat på och båda har varit glada sen de vaknade. Måste väl försöka lära mig att även de har dåliga dagar ibland och att det inte är mitt fel..

Jag måste ladda min kamera sen ska jag lägga in bilder på den supergoda jordgubbstårtan jag bakade till midsommar, ska givetvis skriva receptet med!