Den senaste tiden har jag fått många kommentarer angående att jag fortfarande ammar. Sixten är 10 månader och javisst, han börjar bli stor men vad har andra med det att göra? Vissa har sagt rakt ut "borde du inte lägga ner amningen snart?" eller "du kommer ju amma honom tills han är fem!" andra har sagt saker som "har du så mycket mjölk? oj, det var bra jobbat!" (som att jag har något med mängden mjölk att göra). JA JAG AMMAR FORTFARANDE OCH KOMMER GÖRA DET SÅ LÄNGE JAG VILL! Jag tror att jag är lite rädd att Sixten ska bli mitt sista barn. Då vill jag ta vara på bebistiden så mycket som möjligt för ja, jag njuter av att amma. Svante kunde jag inte amma, jag kämpade i tre månader men jag höll på att gå under så till slut gav jag upp. Jag saknade det aldrig eftersom det bara betydde ångest då men nu när det har funkat så bra så är det mysigt. (Plus att gravidkilona och lite till försvann blixtsnabbt!) Jag fattar inte varför amning har blivit en så stor grej. Det finns de som vill, de som inte vill, de som kan och de som inte kan. Låt alla göra som de vill istället!

Anton och jag pratade om ett tredje barn häromdagen och nu när jag vet att det inte är en omöjlighet så känns det inte lika jobbigt att sluta amma men inte än. Jag tänker hålla på ett litet tag till. Varför? För att jag vill och kan!