Sitter och läser lite bloggar och blir sådär bitter. 

Jag är nöjd med livet och är medveten om att jag har det väldigt bra. Ändå blir jag avundsjuk och bitter över onödiga och fjantigt dyra materiella ting. Jag vill också kunna köpa en massa fina kläder, utan att ens behöva tänka på prislappen! Jag vill också kunna fylla mitt hem med alla möjliga roliga, fina och söta saker! Ja, jag har en stor garderob full av kläder men med tanke på att jag varit gravid/har ammat i nästan tre år så är den långt ifrån uppdaterad. 

Nej, från och med nu ska jag hålla mig till mina gamla vanliga bloggar. De som jag faktiskt mår bra av och som inte lurar ut materialistdjävulen ur mig. 

En av mina absoluta favoritbloggar just nu är 365daysofbreakfast.blogspot.com. (har inte kommit på hur man länkar än, hjälp mottages tacksamt!) Hittade den av en slump en dag då jag googlade "frukost" eftersom jag var så galet trött på att äta en jäkla macka på morgonen. Riktigt inspirerande och nu kommer jag nog aldrig ha frukosttorka igen!

Den senaste tiden har jag fått många kommentarer angående att jag fortfarande ammar. Sixten är 10 månader och javisst, han börjar bli stor men vad har andra med det att göra? Vissa har sagt rakt ut "borde du inte lägga ner amningen snart?" eller "du kommer ju amma honom tills han är fem!" andra har sagt saker som "har du så mycket mjölk? oj, det var bra jobbat!" (som att jag har något med mängden mjölk att göra). JA JAG AMMAR FORTFARANDE OCH KOMMER GÖRA DET SÅ LÄNGE JAG VILL! Jag tror att jag är lite rädd att Sixten ska bli mitt sista barn. Då vill jag ta vara på bebistiden så mycket som möjligt för ja, jag njuter av att amma. Svante kunde jag inte amma, jag kämpade i tre månader men jag höll på att gå under så till slut gav jag upp. Jag saknade det aldrig eftersom det bara betydde ångest då men nu när det har funkat så bra så är det mysigt. (Plus att gravidkilona och lite till försvann blixtsnabbt!) Jag fattar inte varför amning har blivit en så stor grej. Det finns de som vill, de som inte vill, de som kan och de som inte kan. Låt alla göra som de vill istället!

Anton och jag pratade om ett tredje barn häromdagen och nu när jag vet att det inte är en omöjlighet så känns det inte lika jobbigt att sluta amma men inte än. Jag tänker hålla på ett litet tag till. Varför? För att jag vill och kan!

När jag var 13-14 år lurade jag min mamma att jag var gravid. Jag ville bara se reaktionen. Till skillnad mot många andra mammor jag vet så tittade hon på mig och sa lugnt "ja men då får vi väl lösa det här då". Därför kändes det inte så svårt att berätta när det var på riktigt några år senare. Jag tror att många i min familj var förvånade över att det dröjde tills jag blev 19 innan jag blev mamma. Jag ansåg mig nog vara redo långt innan. Nu i efterhand kan jag ju se att visst, jag hade klarat av det men finns det verkligen något annat val? Jag var inte redo som 16-åring, var jag ens redo när jag var 19? Blir man någonsin redo? En bebis är ju lätt, faktiskt. Trots sömnlösa nätter och skrik så är det ganska lätt i jämförelse med ett lite större barn. Kolik är riktigt jobbigt när man är i det, mjölkstockning gör jätteont, det blir gnälligt när tänderna kommer och det är jobbigt att torka bajs, kiss och kräk hela dagarna men det går över. Med bebisar är det hela tiden perioder som går över av sig själva. Större barn däremot, givetvis kommer det perioder där också men mycket handlar om hur vi som föräldrar har uppfostrat våra barn. Det kan vi inte skylla på någon period och vi kan inte heller förlita oss på att det går över av sig självt. Det har varit dagar då jag tänkt "är alla barn skitungar emellanåt eller är det bara vi som har misslyckats?". Det är en otäck tanke, att ha misslyckats.

   Sen jag blev gravid första gången har jag tänkt att det inte är bra att läsa för mycket om förlossningar och barn. Det blir aldrig som man tänkt ändå. Jag vet mammor som hamnat i lättare förlossningsdepression eftersom det inte blev som de hade planerat och tänkt under och efter förlossningen. Ändå kommer jag nu på mig själv med att läsa om olika sätt att tackla olika situationer med barn. Jag är som en svamp som suger i mig så mycket som möjligt MEN jag tar det inte på för stort allvar. Jag läser det jag kommer över men struntar i sådant som jag inte tror på.

Hur gör ni? Har ni en plan för uppfostran eller tar ni det som det kommer?

   Misslyckad mamma eller bara en 2-åring som testar gränser?

Nu känns det som att jag äntligen börjar bli människa igen. Har varit ett par slitsamma dagar. Barnen har inte varit nöjda med någonting så dagarna har mest bestått av gnäll vilket lätt ger huvudvärk efter ett tag.

Visst är det konstigt att mitt "mammasjälvförtroende" helt hänger på barnens humör?De senaste dagarna har jag känt mig som världens sämsta mamma, jag har ansträngt mig och gjort allt i min makt ändå har de bara tjurat, gnällt och varit arga. Idag däremot har jag känt mig lite som en supermorsa. Vi har lekt och busat för fullt, städat lite, ätit lunch, ja allt har bara rullat på och båda har varit glada sen de vaknade. Måste väl försöka lära mig att även de har dåliga dagar ibland och att det inte är mitt fel..

Jag måste ladda min kamera sen ska jag lägga in bilder på den supergoda jordgubbstårtan jag bakade till midsommar, ska givetvis skriva receptet med!

..ta tvätten
..dammsuga

..rensa ogräs

..förbereda middagen

..städa badrummen

ändå sitter jag här med en kopp kaffe och tittar på skräptv. Båda barnen sover så jag tänker banne mig passa på!

I kväll har jag tänkt försöka mig på den stora konsten surdeg. Om det går bra och vi får äta riktigt gott bröd om några dagar så lovar jag att lägga upp receptet!

  Mitt intresse för bakning växer hela tiden. Kanske vore det inte så dumt att följa mina föräldrars fotspår trots allt..

Irritationen kommer från konstiga åsikter på Familjeliv.se och landstingets telefonköer. Hur svårt ska det vara att få en tid på vårdcentralen? Skulle vara glad om jag kan få prata med någon innan minstingen hostar upp sina inälvor! Äh, nu ska jag snart bli uppringd av vårdcentralen och idioter finns det många av så det är ingen idé att vara irriterad.

  Sitter och tänker på livet såhär på måndagsförmiddagen. Alla drömmar och mål, hur man tar sig dit. Jag har inte velat tänka på att mammaledigheten tar slut, jag skulle gärna vara hemma ett par år till. Inte av lathet utan för att jag vill vara en större del av mina barns liv än vad man har möjlighet till när man jobbar heltid. Tyvärr så har vi inte råd att låt mig vara hemma sen så jag vet ju att jag så småningom måste hitta ett jobb. Finns ju så mycket jag vill göra! Jag är en sådan som drömmer stort, annars känns livet ganska trist.

Jag vet vad jag vill men inte hur jag ska ta mig dit. 

Då var både jul och nyår över. Båda helgerna var väldigt mysiga så jag är helnöjd. Hoppas ni andra också hade det bra!

Nu ska vi se om man håller nyårslöftena detta året. Som vanligt ska jag bli sådär bra och ordentlig men också bättre på att höra av mig till mina vänner.

Älskar den där magiska känslan som kommer dagen innan nyår och håller i sig några dagar efter. Allt är möjligt, hela året ligger framför en och man har ingen aning vad som väntar.