Jag älskar tisdagar, då träffas alltid ett litet gäng från BVC-mammagruppen. Idag var vi hos mig, fikade lite och busade med barnen. Man märkte verkligen att de små tyckte om att kunna leka fritt och ha lite plats att röra sig på istället för att vara på ett fik och få sitta i knät eller i barnstol. Även skönt för oss mammor att slippa dra på och av ytterkläder flera gånger, försöka dra vagnarna i snön och så finns ju allt man behöver här. Skulle någon ha glömt nåt så är det ju inte hela världen för jag har ju mat, blöjor och allt annat viktigt här. Alla barnen var glada hela dagen och en liten stund så synkade de så bra att alla sov samtidigt så vi mammor hade lite tid att bara sitta och slappna av. 

Nu ligger jag och min lilla pojk utslagna på soffan, Svante sover och jag slötittar lite på tv. Han är så fin min lilla prins och jag längtar så efter fler barn. Graviditeten med Svante var inte alls sådär mysig och härlig som jag trodde den skulle bli. Jag hoppas nästa blir det, då vill jag inte spendera så mycket tid på sjukhuset som jag gjorde när jag väntade Svante. 

Jag skulle gärna ha en liten till snart och jag tror inte att Anton skulle ha något emot det heller. Det är ju så mysigt med barn och jag hoppas på att få iaf ett eller två till. Blir lite extra sugen när jag läser gravidbloggar :)

ta hand om er!

Jag får ofta höra kommentarer som "oj,då är du en ung mamma" eller "är han din? oj, du är ju inte gammal". Ska jag vara ärlig så tröttnade jag för länge sen på det där. Vissa kanske är unga och råkar ha barn men i mitt fall är det nog snarare så att jag är mamma och råkar vara ung. Är verkligen åldern en så stor grej? Är inte mognad viktigare? Det finns 30 åringar som kanske inte är redo samtidigt som det finns 17 åringar som passar perfekt som föräldrar.

En annan sak som kan störa mig är när människor känner att de måste gå till försvar när jag är i närheten. Även vissa av mina vänner gör det. Jag lever mitt liv och låter andra leva sina. Jag bryr mig inte hur de gör men ändå känner de att de måste förklara sig, ofta låter de lite arga under sitt försvarstal. Det är precis som att de tror att jag dömer dem (något jag verkligen inte gör) för att de inte gör som mig. När det kommer från främlingar blir jag mest irriterad men slösar ingen direkt energi på det men när det kommer från en vän är det annorlunda.

Det är väl mest en massa snurr och jag vet egentligen inte om någon annan verkligen förstår men vad jag menar lite kort är väl bara att jag tycker att man ska få leva sitt liv som man vill..

Ta hand om er!

I natt har det inte blivit mycket sömn. Svante har sovit oroligt ett par veckor nu men i natt har han knappt sovit alls. Vi testade allt men han "pratar"/gnäller hela tiden. Jag ska jobba idag så det var ju Anton som var uppe med honom men lillkillen höll mig vaken också.

Jag snoozade i en timme innan jag orkade mig ur sängen.. 

Jag hoppas verkligen att det är tänderna som spökar så att de kan börja ploppa upp nu så jag får tillbaka min snälla, lilla kille igen.

Jag kände efter i hans mun igår och jag tyckte att jag kände något vasst men det var ganska långt bak och de brukar ju komma fram först men jag vet inte. Det är ju olika på alla det där.

Nu ligger Svante på en filt på golvet och leker och varje gång jag tittar ner på honom så tittar han upp, ser mig i ögonen och ler jättestort. Då spelar det ingen roll att ha hållt oss vakna i natt. Det är som när man har honom mellan oss i sängen och han vaknar först. Då börjar han pilla i mitt ansikte, dra mig i näsan och håret. Först blir man jätteirriterad men när man ser han fina leende så blir man bara glad för att ha honom.

Nu börjar det bli lite gnälligt där nere på golvet, lika bra att jag fixar lite gröt till honom.

ta hand om er!

Snart ska jag sticka till jobbet. Det är skönt att vara igång att jobba igen men det är väldigt tufft att vara ifrån Svante hela dagarna. I december jobbade jag tre dagar på salongen och två nätter i mina föräldrars bageri varje vecka. Det var lite väl, plutten är ju inte så stor än men det var bara för att Anton skulle få se hur det är att vara hemma. Det gick jättebra allting men i söndags frågade jag Anton hur det kändes att börja jobba igen och då sa han "bra faktiskt, du fick rätt trots allt." Han trodde att han skulle få sova ut när han var pappaledig och att han skulle bli riktigt utvilad. Haha, eller hur :)

Nu är vi iaf hemma halva veckorna var, det känns lagom. Jag jobbar torsdag, fredag och lördag och är hemma måndag, tisdag och onsdag.

Har man möjlighet så tror jag att det är jättebra om pappan är hemma en del också. Det är förstås mycket som spelar in, pengar, amning o.s.v men som sagt, om man har möjlighet. 

Innan så sa Anton att han gärna ville ha halva ledigheten men att vara hemma hela veckorna var inte hans grej så då är det bättre att han får jobba lite också. Jag trodde att jag behövde jobba ett tag för jag saknade jobbet men nu vet jag att jag trivs mer som mamma än som frisör :) därför kanske jag är ledig mer sen, vi får se.

Jag tror iaf att det är bra att testa lite olika. Jag tycker inte att man ska dela lika bara för att men det skadar nog inte att ge pappan en chans, många tar nog för givet att kvinnan ska vara hemma mest för det är så det brukar vara. 

Jag märker att vi har mer förståelse för varandra nu och det känns verkligen jättebra.

nehe, nu har jag inte tid att sitta här längre!

om ni är i karlskrona så tycker jag att ni ska beställa en tid hos mig, 81840! är helt dött på salongen i januari och det är så tråkigt att bara sitta..

ta hand om er!

Nu har vi flyttat, underbart att bo i hus! Telia har krånglat så vi hade internet på flera veckor, därför har jag inte kunnat uppdatera.

Idag är inte mitt humör på topp, ingen aning om varför jag är så känslig just nu men hoppas verkligen att det vänder snart. 

Jag lovar att skriva igen så fort jag känner mig lite mer som mig själv.

ha det bra tills dess!

I söndags var älskade Lars Winnerbäck i Karlskrona. Jag och mina vänner har sett honom varje år sen 2004. Det var lika fantastiskt som vanligt men nästa år (om det blir någon turné då d.v.s) så ska inte kämpa för att stå längst fram. Vi har sagt i flera år att nästa gång så sätter/ställer vi oss längre bak. Yeah right :) Varje gång har vi ryckts med och förvandlats till 15-åringar igen, så även den här gången. 

Han är verkligen min absoluta favoritartist. Hans texter har hjälpt mig många gånger. Det slog mig när jag stod där och sjöng med att den här gången kändes det annorlunda. Orden gjorde inte att andetagen kändes sådär tunga. Jag är lyckligare än någonsin, jag har nästan glömt hur det brukade kännas innan Anton och Svante, det spelar helt enkelt ingen roll längre.

Som vanligt så hann jag gå igenom ett helt virrvarr av tankar och känslor under de två magiska timmarna då han spelade. Jag tänkte mycket på vännen jag skrev om i förra inlägget och en vän som förlorade sin lillebror i helgen. 

Det kom mycket tankar som jag tänkte dumpa här men den där känslan som man alltid har efter en bra konsert varar ju inte längre än till morgonen efter så jag har glömt allt jag ville skriva.

Var på sjukhuset med Svante i helgen också. Hans lilla mage som krånglar, vilket den gjort i drygt 2 månader nu.. Hoppas att det blir bättre nu. Så hemskt när han inte mår bra. Igår var han gladare än någonsin och ville inte göra annat än leka :) Han brukar annars somna vid åtta men igår var han vaken till elva. Han skrattade och busade men till slut tog jag upp honom och vaggade honom tills han nästan somnade och sen bäddade jag ner honom i hans säng. Jag blev riktigt förvånad när jag vaknade och Anton skulle till jobbet, jag hade inte varit uppe och matat Svante en enda gång under natten! Det är min kille det :D 

Nu ska jag packa lite inför flytten, kanske är dags att komma igång på riktigt nu. Det är ju trots allt inflytt i huset den 1/12..

ta hand om er!

Drömde härom natten om en vän som gick bort i våras. Han bestämde sig för att han inte orkade längre, han tyckte helt enkelt att det var nog. Att han valde det själv smärtar nåt så fruktansvärt..

Jag drömde att jag gick över torget här i stan och helt plötsligt mötte jag honom. Jag blev chockad och glad. Jag gav honom en kram och berättade att jag trodde att han var borta. Han skrattade och sa "vilka sjuka rykten folk sprider".

Blev besviken när jag vaknade.. 

Har haft en bra kväll. Haft lite vänner här. Lagat mat, druckit lite vin och ätit gotte. Vi skulle kollat film men sen blev det aldrig av. Min mage gör skitont igen och så är jag trött så de traskade hemåt istället.

Ska värma en vetekudde nu och försöka sova lite..

ta hand om er!

Jag har precis läst alla bloggar som jag brukar följa och en tjej skrev om avundsjuka. Hon räknade upp några saker som gör henne avundsjuk och det fick mig att fundera på vad jag kan avundas..

Tyvärr så är jag så ytlig att jag kan bli grymt avundsjuk om jag ser en snygg tjej.

Särskilt om tjejen ser ut att vara nöjd med sig själv. Då är det givetvis inte bara utseendet i sig jag avundas utan även hennes självsäkerhet. Hur underbart skulle det inte vara att kunna känna sig nöjd med sig själv? Jag menar inte att jag alltid är missnöjd men oftast, jag kan liksom inte nöja mig med okej. Jag är perfektionist in i märgen och då svider det att inte kunna vara mer än okej..

En annan sak som kan göra mig grön av avund är människor som är sådär avslappnade och tar lätt på livet. Jag planerar allt. Vad jag ska göra i mitt liv, vad jag ska hinna på en dag, hur alla rum i huset ska se ut, ja allt.. Återigen så är perfektionismen ett problem för mig. Jag vill kunna vara praktisk och enkel men ändå övertänker jag allt.

Det finns säkert mer men det är vad jag kan komma på nu.. Materiella ting gör mig inte direkt avundsjuk, det är klart att jag hemskt gärna skulle vilja ha en chanelväska eller ett par höga, fina jimmy chooskor men det är inte hela världen att jag antagligen aldrig kommer bli stolt ägare till något av dem. Jag är precis lika lycklig utan som jag skulle vara med..

ta hand om er!